Jan Mårtenson: Dikter inifrån
Pressklipp: klicka på tidningsnamnen nederst på sidan för att läsa recensioner och artiklar
Utdrag ur Stig Larssons recension om Jan Mårtensons författarskap, införd den 8 maj i såväl Expressen som KvP.
"Dikter inifrån" 2008. Sällan har jag läst så nakna, dova och (lika oväntat som plötsligt) glädjestrålande dikter.
Det som karaktäriserar dem är att det inte finns någon tillstymmelse till pråligt utanpåverk. Tvärtom: de är så strama och ordfattiga att du känner vikten, betydelsen av att de blir nedskrivna. Genom dessa dikter tar han sig likt sälen i en av dem fram till mörkret av en vak för att få luft. Han tar sig ut ur de alltför vita sjukhusväggarna - känner av lukter, och därigenom att han är vid liv.
Som denna:
"Lågmälda röster i solnedgången / tar ljuset med sig / till nästa dag och nästa dag igen. / Det finns inget slut, / bara en ständig början."
Eller denna: Solen vandrar långsamt / över målarens självporträtt, / dröjer länge vid munnen. / Men det talade blir kvar i bilden / som en hemlighet. / När ljuset når ögonen/ blottläggs mörkret inifrån."
Det är allt bra konstigt att en så pass stark diktsamling har gått alla fyra Stockholmstidningarna förbi. Vad beror det på? Stockholmscentrering? Eller åldersfixering. Det är väl bara ett dussin äldre poeter som man alls bryr sig om att läsa. Men kanske framför allt det faktum att när en bok inte kommer ut på ett större förlag finns det ingen redaktionssekreterare som känner kravet på att den ska anmälas. Kritiker skriver i allmänhet av plikt. Inte av lust. Åh, så sorgligt det är!
